Oprah
Okej jag bestämde mig för att inte gå till sista lektionen för vi ska ju bara kolla på en meningslös film och har man haft håla hela dagen så går jag inte upp till skolan för att kolla på den filmen som jag inte finner något intresse i över huvudtaget. Och nej detta är inget bra men idag får jag lov att göra så för jag har mina anledningar.
Och toppen på allt så kollar jag på Orah nu, handlar om bröstcancer. Det är min största rädsla, att få cancer och då särkillt bröstcancer. För mig känns det som hela ens kvinnlighet försvinner men samtidigt är bröstcancer den största cancer formen man har störst chans att överleva i har jag hört. Jag mår alltid så dåligt när jag hör någon som har cancer eller överlevt det.
Jag sa när jag startade denna bloggen att inget för personligt skulle skrivas här, men jag har nog ändrat mig om en sak. Jag tänkte ägna detta inlägg till minne av min kusin Mattias, som dog 2005, i cancer. Han var ett barn som aldrig gjort någon illa, super härlig och genomgo kille. Så jag har gått med ständiga tanken varför händer det alltid dem bra människorna? Dem som är här för att leva sitt liv och vara en bra människa? Det finns hur många människor som helst som mördar, våldtar och massa annat som inte är okej. Händer det dem? Ja säkerligen men inte alla.
Jag tror jag har fått svar på den ständiga frågan varför. I mattias fall - Han sändes hit av gud, fick vara här i 12 år, levde verkligen livet och jag tror att han hade fått stå ut med hur mycket skit som helst i livet om han fortfarande levde och därför ville gud att han skulle komma upp till honom igen och få leva där och fortsätta vara en lycklig lite pojke. Det fanns dagar då jag verkligen ville slå på honom och skaka vett i huvudet på honom men dem dagarna är lätt räknade. Så här efter hans död kan jag känna att vad gör det om en person är bråkig, jobbig och en pain in the as? Jag ångrar så mycket som jag inte fick sagt och gjort med mattias men ändå inget jag ångrar.
Sen kommer tanken upp att han förtjänade inte att dö och det gjorde han inte, det gör ingen! Men för att kunna gå vidare måste jag tänka att det hände av en anledning och det kan jag inte göra något åt. Det jag kan göra något åt är att bära minnena med mig och få honom att leva kvar inom mig och hos alla som kände honom. Och det gör jag, varje dag tänker jag på honom och vill bara få veta om han mår bra. Jag tror det och jag hoppas det.
I början av inlägget skrev jag om mördare och våldtäktsmän. Jag tycker inte att dödsstraff är det rätta för dem, då kommer dem lindrigt undan. Dem förtjänar att leva kvar här på jorden och gå da in och da ut och tänka på vad dem har gjort. Inspärrade på livstid såklart!
Och toppen på allt så kollar jag på Orah nu, handlar om bröstcancer. Det är min största rädsla, att få cancer och då särkillt bröstcancer. För mig känns det som hela ens kvinnlighet försvinner men samtidigt är bröstcancer den största cancer formen man har störst chans att överleva i har jag hört. Jag mår alltid så dåligt när jag hör någon som har cancer eller överlevt det.
Jag sa när jag startade denna bloggen att inget för personligt skulle skrivas här, men jag har nog ändrat mig om en sak. Jag tänkte ägna detta inlägg till minne av min kusin Mattias, som dog 2005, i cancer. Han var ett barn som aldrig gjort någon illa, super härlig och genomgo kille. Så jag har gått med ständiga tanken varför händer det alltid dem bra människorna? Dem som är här för att leva sitt liv och vara en bra människa? Det finns hur många människor som helst som mördar, våldtar och massa annat som inte är okej. Händer det dem? Ja säkerligen men inte alla.
Jag tror jag har fått svar på den ständiga frågan varför. I mattias fall - Han sändes hit av gud, fick vara här i 12 år, levde verkligen livet och jag tror att han hade fått stå ut med hur mycket skit som helst i livet om han fortfarande levde och därför ville gud att han skulle komma upp till honom igen och få leva där och fortsätta vara en lycklig lite pojke. Det fanns dagar då jag verkligen ville slå på honom och skaka vett i huvudet på honom men dem dagarna är lätt räknade. Så här efter hans död kan jag känna att vad gör det om en person är bråkig, jobbig och en pain in the as? Jag ångrar så mycket som jag inte fick sagt och gjort med mattias men ändå inget jag ångrar.
Sen kommer tanken upp att han förtjänade inte att dö och det gjorde han inte, det gör ingen! Men för att kunna gå vidare måste jag tänka att det hände av en anledning och det kan jag inte göra något åt. Det jag kan göra något åt är att bära minnena med mig och få honom att leva kvar inom mig och hos alla som kände honom. Och det gör jag, varje dag tänker jag på honom och vill bara få veta om han mår bra. Jag tror det och jag hoppas det.
I början av inlägget skrev jag om mördare och våldtäktsmän. Jag tycker inte att dödsstraff är det rätta för dem, då kommer dem lindrigt undan. Dem förtjänar att leva kvar här på jorden och gå da in och da ut och tänka på vad dem har gjort. Inspärrade på livstid såklart!
Kommentarer
Trackback
